Som lärare kommer vi att träffa massor av härliga. jobbiga, glada, ledsna, tysta, högljudda unga människor och barn. Vi får möjligheten att lära känna många av dem, att få ta del av deras liv och tankar. Men när går gränsen? När vill man som LÄRARE och inte som kompis att strecket ska dras? Av egen erfarenhet är det lätt att kanske komma för nära, att man sedan bara är den som duger, att andra lärare inte kan avlasta. För det är klart att man lyssnar på kärleksproblem, strul hemma osv. men det får inte ta upp all ens tid. Det är skillnad om man märker att någon far illa, att någon öppnar sig inför en blir då stort och värdefullt. Så var det ju det här med anmälninsplikten. Om man får ett förtroende av någon och sen måste svika.. Men vi är aldrig ensamma, vi har kollegor bakom oss, förhoppningsvis. Och alla människor gör fel ibland. Synd bara när man känner att man inte får det stöd man skulle behöva. Då måste man gå bildlärarutbildningen på HDK och göra ett gestaltningsprojekt om det inträffade, som terapi!! Jag tror att det funkar för mig.
Skolan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar