Nu måste jag resa på mig och ta detta projekt ett steg längre, vill inte fastna i att det bara är jobbigt. När man är med om händelser i livet som är lite jobbiga eller mycket jobbiga, hjälper de en att få en djupare förståelse av omvärlden. Man får livserfarenhet. Fast man vissa mornar knappt kan ta sig upp ur sängen, så går livet vidare. Hur man än gör så lunkar det på. Men man måste som människa känna att man har något att leva för. Det kan vara ens underbara familj, en ullig liten kattunge, en snorig fyraåring, en gammal mormor, ett jobb, en plats eller ett kolloläger två veckor varje sommar.. När det inte känns som att det finns något, det är då man är i desperat behov av hjälp. Eftersom våra sår sitter inuti är det inte säkert att någon ser dem. Det är inte heller så självklart att man orkar ropa på hjälp och även om man gör det kanske ingen hör det. Vi måste alla vara medmänniskor hela tiden. Att säga några värmande ord till någon kan lyfta personen enormt. Vi är alldeles för bra på att tänka alla de där snälla sakerna, men för dåliga på att säga dem. Vem vill inte ha komplimanger och känna att någon finns och ser en, fast man inte alltid är på topp?! Om man känner sig trygg med någon kan man också våga vara kritisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar