Befriande

Vad otroligt befriande det är att på en högre nivå gå igenom den hemska processen och upptäcka att den varit lika bra som tidigare processer!! Jag var bara tvungen att lämna den , för att se den med nya ögon. Trodde att det bara skulle kännas hemskt att gå igenom allt igen. Det är hemskt det som hänt, men nu har jag nya verktyg att handskas med i konflikter. Jag har gått vidare! YIHOOO!!

Bättre då

Det som händer inuti syns ju inte utanpå. För att bearbeta måste jag gräva riktigt djupt, utan att veta vad jag faktiskt stöter på där i avgrunden. Mycket kött och slamsor, variga sår och blödande öppningar. Jag måste röra vid dem för att känna dem, för att komma dem så nära att jag kan förstå dem, för att kunna läka. Har jag väl lyft på locket är det bara att ta konsekvenserna, för jag måste tro att allt detta letande och grävande gör mig starkare.

Spår

Som lärare kommer vi att träffa massor av härliga. jobbiga, glada, ledsna, tysta, högljudda unga människor och barn. Vi får möjligheten att lära känna många av dem, att få ta del av deras liv och tankar. Men när går gränsen? När vill man som LÄRARE och inte som kompis att strecket ska dras? Av egen erfarenhet är det lätt att kanske komma för nära, att man sedan bara är den som duger, att andra lärare inte kan avlasta. För det är klart att man lyssnar på kärleksproblem, strul hemma osv. men det får inte ta upp all ens tid. Det är skillnad om man märker att någon far illa, att någon öppnar sig inför en blir då stort och värdefullt. Så var det ju det här med anmälninsplikten. Om man får ett förtroende av någon och sen måste svika.. Men vi är aldrig ensamma, vi har kollegor bakom oss, förhoppningsvis. Och alla människor gör fel ibland. Synd bara när man känner att man inte får det stöd man skulle behöva. Då måste man gå bildlärarutbildningen på HDK och göra ett gestaltningsprojekt om det inträffade, som terapi!! Jag tror att det funkar för mig.

Skolan

Handling

Nu måste jag resa på mig och ta detta projekt ett steg längre, vill inte fastna i att det bara är jobbigt. När man är med om händelser i livet som är lite jobbiga eller mycket jobbiga, hjälper de en att få en djupare förståelse av omvärlden. Man får livserfarenhet. Fast man vissa mornar knappt kan ta sig upp ur sängen, så går livet vidare. Hur man än gör så lunkar det på. Men man måste som människa känna att man har något att leva för. Det kan vara ens underbara familj, en ullig liten kattunge, en snorig fyraåring, en gammal mormor, ett jobb, en plats eller ett kolloläger två veckor varje sommar.. När det inte känns som att det finns något, det är då man är i desperat behov av hjälp. Eftersom våra sår sitter inuti är det inte säkert att någon ser dem. Det är inte heller så självklart att man orkar ropa på hjälp och även om man gör det kanske ingen hör det. Vi måste alla vara medmänniskor hela tiden. Att säga några värmande ord till någon kan lyfta personen enormt. Vi är alldeles för bra på att tänka alla de där snälla sakerna, men för dåliga på att säga dem. Vem vill inte ha komplimanger och känna att någon finns och ser en, fast man inte alltid är på topp?! Om man känner sig trygg med någon kan man också våga vara kritisk.

Vad gör ondast?

Vad jobbigt det är att rota i variga sår. Viktigt men jobbigt. Min tillvaro gungar eftersom det inte längre är jag som har kontrollen över vad som händer. Känslorna tar över. Jag har nog aldrig känt mig så liten och så sårbar som nu. Vad händer inuti när världen utanför rämnar? När tårarna kommer så fort man tänker på vad vi människor gör och inte gör? Små sår kan rivas upp och bli väldigt stora. Vad gör ondast, att låta såren bli variga med tiden eller fläka upp dem, blodiga och färska inför alla andra?

Ont

Inre rum av o med kött

Det krossade blodiga och äckliga får ett eget rum i mitt inre. Jag vill inte blanda in det i det som är rent. Ibland svämmar det blod över kanten, men ingen ser att det är mitt rum som läcker.. Om man samlar alla sår på ett ställe, hur många kubikmeter skulle då behövas? Hur många kuratorer och psykologer finns för alla dessa osynliga såriga inre rum?

Sårtvätt

Obehag

Jag är mitt uppe i ett enda stort obehag. Vad jag än försöker mig på så känns det jobbigt, det tar emot. Det vänder sig i mig att ta i köttet och det knyter sig i mig när jag rör sommarens jobbiga konflikt, misshandeln. Jag vet att ju mer man bearbetar något, desto lättare blir det att handskas med...
Men jag vill inte gå med på att bli van vid samhällets syn på unga människor och i synnerhet då unga tjejer. Tjejer är fina och killar är fräcka..
Hur ska man som tjej och kille veta hur man ska bete sig när samhället ser ut som det gör? Jag som lärare har en viktig roll här. Jag kan med mina värderingar och min kunskap samtala och diskutera tillsammans med dessa tjejer och killar. Lyssna på deras sanningar och ta dem på allvar.
Måste obehaget leda till frustration eller kommer det något bra ur det? Jag hoppas och tror det.

Jag forsätter leta.

Anmälningsplikt

Om jag såg något, mobbing, misshandel eller kränkning och inte gjorde något, anmälde, delegerade vidare eller pratade med någon, är jag då en medmänniska och lärare?
Vi som lärare har en plikt att anmäla alla fall av kränkande beteende, vi kan inte blunda för problemen. Hur kraftig måste en misshandel vara för att vi ska kalla den misshandel?

Anmälningsplikt

Skam

Kom upp till Skulptursalen, leddes av stanken.. Skämdes som fan för att jag lämnat köttet över helgen. Men så slog det mig att den fysiska känslan nu var ungefär densamma som efter misshandeln. Ju mer det gick upp för mig att jag agerat åt helvete fel, desto mer skamsen och nervös blev jag. Kunde jag göra något annorlunda, eller var det redan försent? Köttet i förruttnelseprocess gick ju lätt att städa undan, men det andra går aldrig att städa bort. Förlåt Eva, Andreas, Sanna och Johanna som fick andas in ångorna!!

Förruttnelseprocess

Läkkött

" Unga har bra läkkött och på ytan ser det ut som om de hanterar sorgen smärtfritt. Men om den kapslas in kan den lätt bli en varböld. Och en böld som inte torkar ut påverkar tillslut hela kroppen med olika psykiska och fysiska symptom."
Niklas Rådström Dagens Nyheter Fredag 9/11 2007

Böldvård

t.o.m. jag

det skeva sitter i mig så djupt att jag inte såg det hända trodde aldrig att JAG kunde se någon må så dåligt o inte göra något att JAG kunde missa varningslamporna det är oförlåtligt vad är det som händer i vårt samhälle? vi säger det är jämlikt men vägen dit är så lång så lång att inte JAG ser den vems sida är jag på egentligen?

va?

Sår

sömnlösa nätter i ett svart samhälle variga sår som inte läker hur gör man något bestående bra något som gör skillnad något som syns? alla dessa flickor som igen o igen o igen reser på sig fast vi trampar dem ner i skiten hur kommer de upp ur rännstenens oljesvarta damm efter att vi trampat dem blodiga? hur gör man något bestående bra något som gör skillnad något som syns?

Läka?

He´s pickin´on me

I saw a wierd boy he looked at me with a look of pure hate nobody knew all the grief where he´d been
He was sad case he was a victim of a dirty good time feely games in the back of his boarded estate
Soon enough he´s pickin´on me kicked my head in cos´that´s all that he´d seen
soon enough he´s pickin´on me pickin on me
I told my teacher she looked at me so indifferently her whole night was spent marking paper red tape
So I had to learn to fight shoved her sister ´cos I had no respect so here´s the start of another war you against me
Soon enough he´s pickin´on me kicked my head in cos´that´s all that he´d seen
soon enough he´s pickin´on me pickin´on me
Skunk Anansie

Vad tycker du?

Så jävla skevt

Hon femton år får ett knytnävsslag över haka och läpp så hårt att läkaren tror att han använt ett vasst föremål. Han använde bara handen. Hon får ett knä i magen och knuffas in i en bordskant. En bit av den femtonåriga läppen och en bit av det femtonåriga hjärtat landar i en blodig pöl på golvet. Den delen av hjärtat kommer alltid att vara skräckslagen i närheten av killar. Han tycker han försvarar sig. Hon åker ambulans till sjukhus och syr sju stygn i ansiktet. Ingen frågar hur det känns inuti. Han tycker synd om sig själv. Hon kommer tillbaka och måste vistas i samma rum som honom i två dygn innan någon vuxen agerar vuxet. Hon darrar av skräck varje gång hon ser honom men hon säger som fina flickor ska att allt är bra. Han vägrar säga förlåt.Hon erbjuds efter flera månader att prata med någon. Erbjuds. Han blir anmäld men måste aldrig prata med någon.

Någon som bryr sig

Presens

När jag ser mig i spegeln ser jag bara det där som sitter där inne
Ni säger att insidan är vackrast men jag kan inte hålla med
Det enda som håller mig uppe är den vackra fasaden den som ingen kan rasera den som alltid ler och säger att allt e bra
För det finns faktiskt ingen som bryr sig inte verkligen verkligen bryr sig och kan hjälpa
Jag är ensam med det där som sitter där inne

Kris

Inre rum

Om jag tejpar tillräckligt många varv runt munnen kommer mina ord aldrig ut.
Jag vill bara skrika rätt ut och riva sönder era fula jävla ögon.
Titta inte på mig för samtidigt som jag går sönder gräver sig ilskan längre in i mitt bröst.
Det innersta rummet är igentejpat men det räcker inte det expanderar hela tiden.
Titta inte på mig för då kan det hända att jag måste skada dig och dra med dig ner i mitt svarta.
Mitt svarta inre rum.

Hjälp

Misshandel

Känslor utdragna och slängda i en trasslig hög på mattan. När du äntrar rummet blir jag en kameleont, jag blir de själlösa väggarna och de tomma fönsternas blickar. Min andedräkt blir en giftig gas som tränger sig ut genom tapeternas väv, som aldrig når dig och ändå önskar jag att du drog ett djupt andetag och sög i dig all min rädsla all min fruktan och förstod hur ont det gör. Men jag är fast i väggens tystnad och om jag rör mig släpper tapeten taget från väggen och rullar ihop sig i en torr och fnasig smäll. Alla kan se allt det fula och trasiga.

Göteborgs kvinnojour