Befriande

Vad otroligt befriande det är att på en högre nivå gå igenom den hemska processen och upptäcka att den varit lika bra som tidigare processer!! Jag var bara tvungen att lämna den , för att se den med nya ögon. Trodde att det bara skulle kännas hemskt att gå igenom allt igen. Det är hemskt det som hänt, men nu har jag nya verktyg att handskas med i konflikter. Jag har gått vidare! YIHOOO!!

Bättre då

Det som händer inuti syns ju inte utanpå. För att bearbeta måste jag gräva riktigt djupt, utan att veta vad jag faktiskt stöter på där i avgrunden. Mycket kött och slamsor, variga sår och blödande öppningar. Jag måste röra vid dem för att känna dem, för att komma dem så nära att jag kan förstå dem, för att kunna läka. Har jag väl lyft på locket är det bara att ta konsekvenserna, för jag måste tro att allt detta letande och grävande gör mig starkare.

Spår

Som lärare kommer vi att träffa massor av härliga. jobbiga, glada, ledsna, tysta, högljudda unga människor och barn. Vi får möjligheten att lära känna många av dem, att få ta del av deras liv och tankar. Men när går gränsen? När vill man som LÄRARE och inte som kompis att strecket ska dras? Av egen erfarenhet är det lätt att kanske komma för nära, att man sedan bara är den som duger, att andra lärare inte kan avlasta. För det är klart att man lyssnar på kärleksproblem, strul hemma osv. men det får inte ta upp all ens tid. Det är skillnad om man märker att någon far illa, att någon öppnar sig inför en blir då stort och värdefullt. Så var det ju det här med anmälninsplikten. Om man får ett förtroende av någon och sen måste svika.. Men vi är aldrig ensamma, vi har kollegor bakom oss, förhoppningsvis. Och alla människor gör fel ibland. Synd bara när man känner att man inte får det stöd man skulle behöva. Då måste man gå bildlärarutbildningen på HDK och göra ett gestaltningsprojekt om det inträffade, som terapi!! Jag tror att det funkar för mig.

Skolan

Handling

Nu måste jag resa på mig och ta detta projekt ett steg längre, vill inte fastna i att det bara är jobbigt. När man är med om händelser i livet som är lite jobbiga eller mycket jobbiga, hjälper de en att få en djupare förståelse av omvärlden. Man får livserfarenhet. Fast man vissa mornar knappt kan ta sig upp ur sängen, så går livet vidare. Hur man än gör så lunkar det på. Men man måste som människa känna att man har något att leva för. Det kan vara ens underbara familj, en ullig liten kattunge, en snorig fyraåring, en gammal mormor, ett jobb, en plats eller ett kolloläger två veckor varje sommar.. När det inte känns som att det finns något, det är då man är i desperat behov av hjälp. Eftersom våra sår sitter inuti är det inte säkert att någon ser dem. Det är inte heller så självklart att man orkar ropa på hjälp och även om man gör det kanske ingen hör det. Vi måste alla vara medmänniskor hela tiden. Att säga några värmande ord till någon kan lyfta personen enormt. Vi är alldeles för bra på att tänka alla de där snälla sakerna, men för dåliga på att säga dem. Vem vill inte ha komplimanger och känna att någon finns och ser en, fast man inte alltid är på topp?! Om man känner sig trygg med någon kan man också våga vara kritisk.

Vad gör ondast?

Vad jobbigt det är att rota i variga sår. Viktigt men jobbigt. Min tillvaro gungar eftersom det inte längre är jag som har kontrollen över vad som händer. Känslorna tar över. Jag har nog aldrig känt mig så liten och så sårbar som nu. Vad händer inuti när världen utanför rämnar? När tårarna kommer så fort man tänker på vad vi människor gör och inte gör? Små sår kan rivas upp och bli väldigt stora. Vad gör ondast, att låta såren bli variga med tiden eller fläka upp dem, blodiga och färska inför alla andra?

Ont

Inre rum av o med kött

Det krossade blodiga och äckliga får ett eget rum i mitt inre. Jag vill inte blanda in det i det som är rent. Ibland svämmar det blod över kanten, men ingen ser att det är mitt rum som läcker.. Om man samlar alla sår på ett ställe, hur många kubikmeter skulle då behövas? Hur många kuratorer och psykologer finns för alla dessa osynliga såriga inre rum?

Sårtvätt

Obehag

Jag är mitt uppe i ett enda stort obehag. Vad jag än försöker mig på så känns det jobbigt, det tar emot. Det vänder sig i mig att ta i köttet och det knyter sig i mig när jag rör sommarens jobbiga konflikt, misshandeln. Jag vet att ju mer man bearbetar något, desto lättare blir det att handskas med...
Men jag vill inte gå med på att bli van vid samhällets syn på unga människor och i synnerhet då unga tjejer. Tjejer är fina och killar är fräcka..
Hur ska man som tjej och kille veta hur man ska bete sig när samhället ser ut som det gör? Jag som lärare har en viktig roll här. Jag kan med mina värderingar och min kunskap samtala och diskutera tillsammans med dessa tjejer och killar. Lyssna på deras sanningar och ta dem på allvar.
Måste obehaget leda till frustration eller kommer det något bra ur det? Jag hoppas och tror det.

Jag forsätter leta.